Ur SST 19/2004
Skeppsgosseföreningen, vars medlemskår har en
medelålder på över 86 år, upphör nu. Högtiden
på "af Chapmans" fördäck i augusti blev slutpunkten.
De sista skeppsgossarna mönstrar av
En 319-årig sjömanstradition har gått i graven. De sista av flottans skeppsgossar har mönstrat av för gott. Detta skedde vid en ceremoni den 20 augusti ombord i fullriggaren ”af Chapman” vid Skeppsholmen i Stockholm.
Avmönstringen
sker samma år som skeppsgossarnas förening fyller 50 år.
Antalet medlemmar i föreningen har stadigt minskat. För fem
år sedan hade föreningen 300 medlemmar i hela landet varav
149 i Stockholm. I dagsläget är motsvarande siffror 163 medlemmar
varav 80-talet bor i Stockholmsregionen.
Medelåldern i föreningen uppskattas till 87 år och åldersskäl
anges som orsaken till avmönstringen.
– Vi
orkar helt enkelt inte hålla igång verksamheten. Därför
slutar vi nu när vi fortfarande kan stå på benen, säger
ordförande Carl-Gunnar Fagerlind, 84 år.
Föreningen f d skeppsgossar bildades 1954. Sista årsklassen
skeppsgossar utbildades år 1932 och institutionen avvecklades år
1939. Karlskrona och Marstrand var utbildningsorter.
Social
verksamhet
Social verksamhet och underhåll av fullriggaren af Chapman har varit
två av föreningens huvuduppgifter. Under senare år har
de sociala aktiviteterna upptagit en större del av verksamheten.
Skeppsgossarna tar han om varandra. De gör hembesök hos krassliga
skeppskamrater och paraderar med fana och standar vid begravningar.
– Vi
är som en familj. Vi kan inte leva utan varandra, säger en skeppsgosse.
Skeppsgosseinstitutionen föddes år 1685 och skeppsgossar blev
i första hand barn till flottans män. Ingen fick stanna kvar
efter fyllda 18 år. Då ”karlskrevs” de och placerades
som volontär, kofferdikarl eller hantverkare. De bästa skeppsgossarna
blev underofficerare. Karlskrivna skeppsgossar skulle stanna i flottans
tjänst i minst 4 år och fick enligt reglementet den 20 mars
år 1823 endast skiljas från flottan på grund av vanart,
liderlighet och brott.
Skeppsgossekåren blev med tiden en plantskola för örlogsflottans underofficerskår. År 1900 hade inte örlogsflottan några seglande stridsfartyg men utbildningen av skeppsgossar fortsatte till 1932 då sista årsklassen utbildades. Utbildning i sjömanskap ansågs överlägsen ombord i segelfartyg.
Hårt liv ombord
|
Skeppsgosselivet var stundom hårt och det förekom kroppsliga bestraffningar. Ett exempel var den kollektiva bestraffning som utdelades varje söndag efter korum. När skeppsgossarna stod uppställda på däck så kom den så kallade ”driftarsäcken” fram. I den fanns klädesplagg som var ”på driven” det vill säga förlorats under veckan. Varje plagg var märkt med ägarens namn. Namnen på ägarna till de förkomna plaggen lästes upp och de försumliga fick stiga fram och ta emot ett rapp med en repstump, ”jocken”. Även nyp i näsan från de större grabbarna tillhörde skeppsgossens vardag. Att
bli uppassare åt en bestämd ”gammal grabb”
var ett sätt för den yngre årskursaren att undgå
allt för många förnedrande uppdrag av de övriga
äldre. |
 Bror Klippfors, 86 år, tillbaka på ”af Chapman”. FOTO: LASSE EKENDAHL |
Fullriggaren af Chapman byggdes som seglande lastfartyg 1888 i Whitehaven, Storbritannien. Hon sjösattes under namnet Dunboyne. Jungfruresan tog 130 dygn från Europa till USAs Stilla Havskust. Då rundades Kap Horn ”the hard way” mot de fruktade västvindarna.
1915 inköptes hon av Rederi AB Transatlantic i Göteborg och
fick svensk flagg. Hon gick där som lastförande skolfartyg.
År 1923 inköptes hon av svenska staten och blev Kungliga Flottans
skolfartyg med namnet HMS af Chapman för utbildning av skeppsgossar.
År 1934 gjordes en resa för segel över Atlanten till USA.
För
segel till USA
Några av de skeppsgossar som var med ombord i af Chapman på
resan till USA år 1934 är fortfarande i livet och minns den
tuffa resan med fullriggaren. Af Chapman seglade drygt 13 000 sjömil
med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten
till Västindien till Boston på USAs ostkust.
En av skeppsgossarnas viktigaste uppgifter genom åren har varit att hålla liv i den sjömanskultur som förekom ombord i ett segelfartyg. Dit hör benämningarna på alla de hundratals tampar som krävs för att kunna manövrera seglen. Under en period arbetade de med sjömansarbeten ombord i regalskeppet Vasa.
De kan betydelsen av namn som gårdingar, brassar, revgölingar, mellanstängsfall, märsefall, märsrånedhalare, slabbgårdingar liksom namnen på alla segel ifrån ”flying jib till röjel och mesan” som Evert Taube skaldar om i visan ”Möte i monsunen”. Skeppsgossarna har också hållit liv det konsthantverk som sjömansarbeten räknas till.
De har splitsat fallrepsknopar, valknopar, klockstroppar och andra tjärdoftande saker som de sålt till de tusentals turister som varje år besöker af Chapman, som sedan 1947 är Svenska Turistföreningens vandrarhem med plats för 130 gäster.
//Anders Öhman
Latest update
20-12-2006 10:01