Stockholms
Sjögård
Maritim
kultur
Skepps- och Kastellholmarna
Skeppsholmen
Från 1600-talet och under tre sekler har Skeppsholmen varit i Flottans ägo och i olika skepnader tjänat som flottstation till dess stationen 1969 definitivt (?) flyttades till Muskö.
Nuvarande Skeppsholmen var förr en betesholme och hette på 1400-talet Vangsön ( av det dialektala ”vång”=gärde)och fick namnet Lustholmen på slutet av 1500-talet, då området besöktes av Erik XIV och Johan III, som lät bygga ett lusthus på platsen där Amiralitetshuset nu ligger. Ön fick sitt nuvarande namn omkring 1640, då Flottan flyttade över sina varvsanläggningar från Blasieholmen. Flytten var inte bara ett praktiskt behov av större utrymme för varvet. Det fanns också estetiska skäl - Drottning Christina önskade en snyggare utsikt från slottet. Det var också därför anläggningarna på den nya platsen måste läggas på östra stranden, d.v.s. från slottet sett på öns baksida. Den tunga varvsverksamheten på Nya Skeppsholmen pågick bara i 40 år, då den - med ett mellanspel i Kalmar - flyttades till av Karl XI 1680 grundade Karlskrona. På Skeppsholmen hann man dock bygga flera fartyg, bl.a. Stora Kronan, som förliste utanför Öland i kriget mot danskarna 1676. Genom flytten till Karlskrona måste en stor del av örlogsstationens verksamhet avvecklas och byggnaderna utarrenderas, men 1715 upprättades Arméns flottas Stockholmseskader på Holmen och örlogsverksamheten återupptogs och pågick sedan tills stationen flyttades till Muskö 1969.
Liksom andra delar av Stockholm har Skeppsholmen varit föremål för angrepp från okänsliga politiker. Vid sekelskiftet 1900 framkom ett regeringsförslag att flytta bort flottstationen samt sammanlägga och utplana Skepps- och Kastellholmarna och uppföra en tät bebyggelse på området med 5-vånings bostadshus!! Det blev våldsamma protester och förslaget föll definitivt 1906. Under första världskriget fick Skeppsholmen nytt intresse och man planerade nu t.o.m. att utvidga örlogsstationen med strandområdet på Djurgårdssidan från Galärvarvet till Beckholmen samt riva Skeppsholmsbron och göra en vägbank mellan Skeppsholmen och Galärvarvet. Inte heller det kom till stånd, utan holmen fick vara station för Kustflottan ända tills allt flyttades till Muskö
Sedan
1959 har flera utredningar tillsatts rörande Skepps- och Kastellholmarnas framtida
användning. Man har fastställt principen att bebyggelsen i huvudsak skall nyttjas
för kulturella och konstnärliga ändamål och för turism och fritidsverksamhet,
men har ännu inte kommit fram med någon konkret strukturell plan. Under tiden
har holmen invaderats av ämbetsverk och institutioner och domineras nu av det
i flera avseenden kontroversiella nya ”Moderna Museet”.
(Tillbaka)
Skeppsholmsbron
| Beslutet
att förlägga varvet till Nya Skeppsholmen krävde en bro, som man genast började
planera i slutet av 1630-talet, men som blev färdig först närmare 1650 (på grund
av att man prioriterade det samtidiga bygget av Nybron, som drogs över Näckeström
och förband Blasieholmen med Ladugårdslandet där det viktiga Kronobageriet och
en kungsgård låg). Bron var för tiden imponerande 200 m. lång och 6,5 m. bred,
men primitivt byggd och slets snabbt ner. Blev hjälpligt underhållen under 1700-talet,
då man bl.a. gjorde en vindbrygga (för avgiftsbelagd genomfart). Bron förstördes
helt vid den stora branden sommaren1822. I dess ställe lades en provisorisk
pontonbro och det krävdes åtskillig tid (en försening beroende på koordinering
med det samtidiga Nationalmuseibygget) innan man 1862 kunde inviga den nya av
Motala mekaniska verkstad tillverkade järnbron på stenpelare. Bron asfaltbelades
1936. I samband med tillkomsten av det nya Moderna Museet diskuterades livligt
under sista hälften av 1990-talet behovet av en större tvåfilig bro, som skulle
krävas med hänsyn till den förväntade publiktillströmningen med stora turistbussar!
Dessbättre nöjde man sig med en genomgripande förstärkning av den gamla bron och
järnräcket med bibehållande av Karl XV:s namnskiffer. (Tillbaka) |
|
| I
och med att varvet flyttades till Nya Skeppsholmen måste där anordnas en vakthållning.
Till en början inhystes Högvakten (kallad Corps des Gardes) i en primitiv byggnad
intill det s.k. Spruthuset vid brofästet. Vakten bibehölls efter varvsflytten
1680 och 1725 uppfördes en tvåvåningsbyggnad tvärs över infartsvägen med spruthuset
på den norra gaveln och en arrestlokal på den södra och med passage genom huset.
Ett historiskt ögonblick på platsen var när Gustaf III efter sin oblodiga revolution
i augusti 1772 möttes av en folksamling sjungande Bellmans hyllningsdikt ”Gustafs
Skål”, som kom att bli något av en nationalhymn samtidigt som den utgjorde Bellmans
”inträdesbiljett” till hovet. 1776 tillkom nuvarande byggnad i sten parallellt
med infartsvägen, fortfarande med spruthuset i ena och arresten i andra änden.
Huset har under sista decennierna av 1800-talet använts för informations- och
andra ändamål samt flera gånger byggts om. 1901 blev den åter högvakt. 1927 inreddes
södra flygeln till bostad. Framför byggnaden i den s.k. Batteriparken finns det
ännu fungerande Salutbatteriet. Numera har Skärgårdsstiftelsen sina expeditionslokaler
i byggnaden. (Tillbaka) |
 Högvakten |
| När
varvet låg på Blasieholmen låg också Amiralitetshuset där, ungefär där Fersenska
palatset ligger nu. I samband med beslutet om varvsflytten bestämde man att uppföra
en arsenal – eller segelhus - på Nya Skeppsholmen. Byggnaden blev klar 1650,
fick lokaler för Amiralitets-rådet, ett segelloft på vinden och fick överta namnet
Amiralitetshuset. När varvet flyttade till Karlskrona 1680 förlorade huset sin
ursprungliga funktion och blev under någon tid sjukhus för båtsmän och sedan kungligt
arkiv fram till 1758, då det efter stora både yttre och inre ombyggnader konverterades
till ett sädesmagasin. 1797 blev det åter bostad, nu för kanoniärer, matroser
och volontärer genom uthyrning till Armens Flotta. Döptes samtidigt om till Kasern
1. 1825 återgick huset till Flottans Stockholmsstation och då hade den på Skepps-holmen
flitigt verksamme arkitekten Fredrik Blom kommit in i bilden. Han fick uppdraget
att föreslå en genomgående restaurering av den nu starkt nedgångna byggnaden.
Det tog honom omkring 30 år att efter ett stort antal omdiskuterade kompromisser
presentera den slutliga skapelsen i tidens smak med de karakteristiska tornförsedda
hörnen. Byggnaden stod färdig 1846 och användes under lång tid som kasern. Numera
disponeras den av Turistföreningen. (Tillbaka) |
|
Skeppsholmskyrkan
| Gustav
Vasa och hans söner ställde stora krav på själavården inom Flottan och när man
flyttade varvet till Blasieholmen 1611 gällde det att snabbt ordna en gudstjänstlokal.
Detta gjordes först på den tomt på Blasieholmen, där Fersenska palatset nu ligger
och där också det första Amiralitetshuset en kort tid kom att ligga. Denna första
amiralitetskyrka, också kallad Holmkyrkan, flyttades omkring 1630 till Kyrkholmen,
den lilla del av Blasieholmen, där Nationalmuseum sedermera kom att placeras.
Kyrkan var enkelt utförd i trä och utan några dekorationer eller torn. Den utökades
och påbyggdes vid flera tillfällen under 16- och 1700-talen, senast 1818, men
totalförstördes dessvärre i den stora branden 1822 (då ju även bron till Skeppsholmen
blev lågornas rov). Det dröjde 20 år innan en ny kyrka kunde tas i bruk. Under
denna interimsperiod fick segelsömmarsalen i Södra fundamentet på Skeppsholmen
tjäna som gudstjänstlokal. Fredrik Blom borde nu gripa sig an projektet med den
nya kyrkan, men han var dessvärre utomlands. Stationschefen hade emellertid bråttom
och beställde arbetet hos Överintendentsämbetet, som redan ett halvår efter branden
levererade såväl ritningar som ett kostnadsförslag till en långkyrka utan torn.
Det senare ansågs överflödigt då det just på Skeppsholmen förelåg ”flerehanda
sätt att sammankalla folket”. Förslaget förkastades och Blom hann komma hem och
framlägga sitt utkast till en åttkantig centralkyrka med lanternin i Pantheon-inspirerad
nyklassisk stil. Ritningen godkändes högtidligen av kungen hösten 1823. Planeringen
av tomten tog tid och även byggnationen utsattes för fördröjningar, men 1833 kunde
byggnadsställningarna rivas och den enkla och harmoniska byggnadskroppen framträda
för en häpen och förtjust allmänhet. Helt färdig blev kyrkan först nio år senare
och invigdes i juli 1842 av kung Karl Johan, vars namn kyrkan officiellt fick
bära. Amiralitetsförsamlingen upplöstes 1969 då Flottstationen flyttade till
Muskö och kyrkobyggnaden profanerades. Det är ännu oklart hur den skall användas. (Tillbaka) |
| ||||
| Tillgång
till repslagarbana var nödvändigt för dåtidens segelfartygsvarv. Flottan hade
i början av 1600-talet byggt två sådana banor på Ladugårdslandet vid Rännilen
(Birger Jarlsgatan) söder om nuvarande Humlegården. Vid mitten av århundradet
sedan man genomfört varvsflytten till Nya Skeppsholmen beslöts att en s.k. Reparbana
också skulle anläggas på holmen. Plats för banan anvisades till bergåsen på öns
nordöstra del och det tog nästan ett decennium innan den långa byggnaden våren
1663 var helt färdig. Dessvärre drabbades huset redan 1676 av brand. Taket brändes
av och så gott som alla verktyg, inventarier och material förstördes. Byggnaden
återställdes inte i ursprungligt skick eftersom man fyra år senare påbörjade flytten
av varvet till Karlskrona. Den reparerades hjälpligt och användes under några
år huvudsakligen som magasin. Under 1690-talet hade de sociala förhållandena förvärrats
i Stockholm och innevånarna klagade över det växande antalet hemlösa och i staden
kringströvande fattiga tiggare, som störde ordningen. 1697 beslöt magistraten
att dessa människor skulle beredas plats i byggnaden, vilket också genomfördes
omkring 1 maj, d.v.s. endast några dagar före den katastrofala branden på Tre
Kronor den 7 maj. Den starka vinden förde över glödande flagor till Skeppsholmen
och antände Reparbanans tak och flera byggnader. Reparbanan måste utrymmas och
fick därefter stå oreparerad och obebodd under några år tills Karl XII 1699 beordrade
att ”den avbrända reparbanan skulle approprieras” till stall för hans drabanters
hästar. Slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. fick uppdraget att rita stallet,
som stod färdigt omkring 1700. Drabanterna och deras hästar befann sig emellertid
då mest i fält och stallet fick stå oanvänt under lång tid. Efter kriget upprättades
Skepps- och galäreskadern på Skeppsholmen och det blev behov att härbärgera ammunitions-
och skeppsredskap. Tessin fick göra om större delen av stallet till tyghus på
1720-talet. Byggnaden kom därefter att kallas Tyghuset. Under en kort tid sommaren
1731 kom några lejon
och tigrar att inkvarteras i husets norra del på order av kung Fredrik I, som
fått djuren i present från bejen av Alger. Det talades därefter länge om kung
Fredriks lejonkula. Huset kom nu fortsättningsvis att behålla sin funktion som
förrådslokal för olika utensilier, inkl. arkivalier, och inredningen ändrades
flera gånger för att anpassas till behoven. Bland annat höjdes huskroppen
med en våning 1855 och 1916 gjordes ytterligare en yttre mycket klandrad
förändring ägde rum 1916 då den norra delen påbyggdes med ett etage. Östasiatiska
Museet disponerar numera den norra delen av byggnaden. (Tillbaka) |
 Tyghuset |
| De
två boställshusen har haft många namn beroende på användningsområdet, Barackerna,
Drabanthusen, Amiralshusen, Generalshusen m.m. De uppfördes på Karl XII:s befallning
1699 samtidigt med Drabantstallen (se Tyghuset ovan) och med samma arkitekt, Nicodemus
Tessin. Avsikten var att de skulle hysa kungens drabanter, som dittills inkvarterats
i Arboga och Köping. Trots stora svårigheter att framskaffa byggmaterial (som
fick lov att hämtas från olika slott såsom Nyköping, Ekolsund, Gripsholm, Svartsjö,
Eskilstuna m.fl. där tegelmurar och gårdshus bröts ned) kunde husen rapporteras
färdiga till det yttre år 1700. Några drabanter kom aldrig att flytta in. De
befann sig i fält. Tiderna var dåliga och inredningsarbetena stannade av. Efter
det olycksaliga slaget vid Poltava 1709 var nöden stor bland de fattiga. Stockholms
stad fick då åter (liksom fallet var med Tyghuset 12 år tidigare) disponera barackerna
för att härbärgera hemlösa. Till råga på eländet drabbades staden 1710 av pesten
vilket blev förödande för dessa människor på Holmen. Barackerna återlämnades till
Kronan 1716 för att användas som logi åt den skepps- och galäreskader som inrättats
i Stockholm 1715. Eskadern synes dock inte ha kunnat ta lokalerna i bruk förrän
i mitten av 1720-talet då dessa använts som sjukhus för från kriget hemvändande
soldater. Den västra längan innehöll tjänsterum för amiralen, holmmajoren, skeppsbyggmästarna
samt ekipage- och tygkontor, målarverkstad m.m. I östra längan fanns bl.a. kommissariatets
kansli och expedition, domsal, rustkammare. Det var först på 1770-talet som kanslilokalerna flyttas till separata kanslibyggnader
och barackerna i stort sett helt disponeras som boställen för högre militärer
och tjänstemän på Holmen. De fick ganska spatiösa utrymmen till sitt förfogande.
Av en planritning 1828 av Fredrik Blom framgår t.ex. att chefen hade 17 rum, kommendanten
11, tygmästaren 9 och ekipagemästaren 7 rum. Även sjöministern hade rätt till
tjänstebostad på Holmen. 1849 var Baltzar von Platen sjöminister. Han avstod denna
sin rätt till Sjöofficerssällskapet, som bildats detta år på modell av det 20
år tidigare bildade Sjöofficerssällskapet i Karlskrona. 1852, då von Platen avgick,
bekräftades genom nådigt brev från kungen att sällskapet tills vidare fick använda
lokalerna till sin mäss. Och så gäller fortfarande. I övrigt disponeras huset
av vissa myndigheter, t.ex. Statens Kulturråd. (Tillbaka) |
 Långa raden |
| Enda
vattentäkten på holmen var brunnen Cajsa Rulta, som lär ha fått namnet av att
”en gammal käring” med detta namn ramlat i och drunknat där. Brunnen låg framför
östra Drabanthuset nära den plats där Svensksund-stenen nu står. Var först täckt
av ett skräpigt skjul, som 1786 blev ersatt med ett ståtligt brunnshus i dorisk
stil, som också det blev allt skröpligare och måste rivas 1876. Stockholm fick
vattenledning 1861 och tio år senare kunde ledningen dras ut till holmen. I samband
därmed byggdes 1872 ett vattentorn på kullen ovanför Amiralitetshuset för att
kunna förvara vattnet när ledningen, som hängde fritt under Skeppsholmsbron på
vintern måste tömmas för att inte frysa. Ett billigt pumphus av järn fick tjäna
de sista åren tills alla byggnader i området kopplats till vattenledningen. (Tillbaka) |
 Brunnen Cajsa Rulta |
| Ett
exercis- och gymnastikhus, kallad Exercisskolan uppfördes 1853 efter Fredrik Bloms
ritningar på en plats strax söder om kyrkan. Huvudändamålet med Exercishuset var
att man där skulle träna det komplicerade handhavandet av Flottans kanonslupar
och kanonjollar. Sluparna var 20 meter långa och bestyckade med två 24 punds bombkanoner
på s.k. kursör-lavetter, som löpte på släpor i stävarna på fartyget, som roddes
av 56 man med 14 par åror. Kanonjollarna var hälften så stora och med en kanon
i aktern. En lämplig effekt med byggnaden ansågs också vara att man avgränsade
varvsområdet från övriga Skeppsholmen (huvudingången gjordes på östra fasaden
mot varvet). Roddfartygen avfördes ur Flottan 1871 och med ny teknik i krigföringen
krävdes större och annorlunda utrustade lokaler. Huset byggdes därför till och
förändrades i flera omgångar. 1955 flyttade Nationalmuseum och senare Moderna
Museet in i dessa lokaler och bodde där till 1994, då det nya av den spanske arkitekten
Rafael Moneo ritade museikomplexet började uppföras omslutande det gamla Exercishuset,
som fått utgöra en integrerad del rymmande lokaler för Arkitektmuseet. Det nya
Moderna Museet invigdes 1998. Framför byggnaden finns numera en installation med
delvis mobila figurer, kallad Paradiset. Den är utförd av Niki de Saint Phalle
och Jean Tinguely, donerad 1971 till Moderna Museet och först okänsligt placerad
i Batteriparken framför Högvaktsbyggnaden vid bron, men efter starka protester
under1980-talet flyttad till sin nuvarande plats. (Tillbaka) |
 Exercishuset |
| Det
som så småningom blev Prästgård har en brokig förhistoria. På 1730-talet blev
man klar över att de som arbetade på Holmen måste ha någonstans att ta vägen under
sina raster och 1739 hade man uppfört ett ”skaffhus” (strax söder om det område
där exercishuset sedermera kom att byggas), en enkel byggnad på en våning och
med stengolv. Huset fick smeknamnet ”Stenkrogen”. Blev mot slutet av seklet
marketenteri och delvis bostad för den s.k. ”Sjöreserven”. Omkring 1820 inrättades
ett par skolrum på byggnadens vind för skeppsgosseskolans och fattigskolans
elever och från 1840-talet användes hela huset som skollokal. 1865
fick skolan en påbyggnad och upprustning och åren 1926-27 genomgick byggnaden
en genomgripande inre reparation och inreddes till bostad för flottstationens
präst med del av huset som kapell samt försågs med en idyllisk trädgård, som numera
annekterats av Moderna Museet som skulpturpark. (Tillbaka) |
 Prästgården |
I sluttningen upp från Skeppsholmens västra strand låg på 1600-talet smedja och smedsboställe. När Flottan på 1710-talet återkom till Holmen revs smedjan och bostället rustades upp för Holmskepparen Han hade tillstånd att driva ”traktör- och krognäring”, som han upplät till ”Mor på Tuppen” i en liten stuga på tomten. Krogen var mycket populär och besjöngs bl.a. av Bellman
i Fredmans Epistel nr 67. Stället fanns kvar så sent som 1861, då krogrörelse
drevs av boställshavaren, nu kallad Överflaggskeppare. Vid denna tid var Sjökarteverket
i stort behov av lokaler och på en plats strax öster om Tuppen uppfördes 1872
en av Victor Ringheim ritad välproportionerad tvåvåningsbyggnad i klassisk stil
för Sjökarteverket, som hade blivit trångbodda i sina lokaler på Riddarholmen.
De delvis hemliga sjökortsplåtarna förvarades i ett mindre bergrum
som sprängts intill byggnaden. Byggnadens utseende förvanskades något
när man av utrymmesskäl 1910 byggde på en våning och breddade
byggnaden något. I huset som en längre tid nyttjats av Konsthögskolans
arkitektskola har sedan 2005 Designforum Svensk Konst flyttat in. |
 Sjökarteverket (Tuppen) |
Sjökrigsskolan
| Genom
en omorganisation av Krigsakademin 1862 måste sjöofficersutbildningen läggas om.
En sjökrigsskola bildades och eleverna undervisades till en början i en förhyrd
våning på Rörstrandsgatan (nuv. Wallingatan). Denna ordning ansågs snart olämplig.
En skola på Skeppsholmen vore att föredra. Efter omfattande diskussioner om skolans
placering och utseende godkändes Axel Nyströms ritningar 1876 och platsen fastställdes
till Laggaregården omedelbart väster om det västra Drabanthuset. Våren 1879 var
huset färdigbyggt och kunde tas i bruk av kadetterna. De tre våningar höga fasaderna
var rikligt dekorerade i en stil som inspirerats av italiensk renässans (ej passande
i Holmens miljö, ansåg många) och krönt med en lanternin, som f.ö. var avsedd
att användas i undervisningen som observatorium. Byggnaden gjorde tjänst som skola
till 1943, då undervisningen flyttades till Näsby slott, där den fick stanna till
1987 (när sjöofficersutbildningen radikalt lades om och flyttade till Berga och
Karlskrona). I byggnaden huserar nu organisationen Nordregio, som 1997 skapades
av Nordiska Rådet som ett europeiskt centrum för forskning, utbildning
m.m. i fråga om regional rumslig utveckling inom Norden och Östersjöområdet.
(Tillbaka) |
 Sjökrigsskolan |
Kaserner
På Skeppsholmen har funnits fyra kaserner. Därutöver har folk tidvis inhysts i byggnader som tillkommit för andra ändamål, t.ex. Tyghuset och Drabanthusen.
Kasern
1 har behandlats under Amiralitetshuset.
(Tillbaka)
| På
1810-talet konstaterades ett skriande behov av logement för båtsmännen. Fredrik
Blom fick som vanligt uppdraget att rita Båtsmanskasernen (Kasern 2), som
placerades utmed huvudgatan på backkrönet strax före Exercishuset. I kasernen,
som blev färdig 1819, inrymdes också i bottenvåningen marketenteri och plats för
sjöreserven på 40 man, som tidigare inhysts i den intilliggande f.d. Stenkrogen
(se Prästgården). Genomgripande ändringar i inredningen vidtogs 1870 och 1907
fick exteriören ett väsentligt förändrat utseende genom att fönsterna på huvudvåningen
förstorades för att förbättra ljusinsläppet. Kasern 2 överläts 1952 till Konsthögskolan.
(Tillbaka) |
 Båtsmanskasernen |
| Ytterligare
en kasern (Kasern 3) tillkom 1879 genom en omfattande ombyggnad (enligt
ritningar av Ringheim) av ett stort sädesmagasin (som uppförts 1777 för att förse
brännvinsbrännerierna med ”råvaran”). Byggnaden ligger på området strax väster
om Sjökrigsskolan. På tomten omedelbart något väster därom fanns ursprungligen
en smedja, som revs när Flottan flyttade från Holmen 1680 och på vars grund ett
mindre sädesmagasin, det s.k. Lilla Magasinet, uppfördes i mitten av 1690-talet
. Detta magasin revs 1882 och ersattes året efter av ett kokhus och matsal. Konsthögskolan
har övertagit Kasern 3 och anslutit till denna en omfattande nybyggnad på kokhusets
plats. Den nya fastigheten uppfördes 1993-95 på ritningar av Gösta Edbergs arkitektkontor. (Tillbaka) |
 Kasern 3 |
| Slutligen
skall nämnas den näraliggande stiliga Hantverkskasernen. Det värdefulla
område utmed västra kajen, där kasernen skulle komma att ligga, hade från 1785
efter långa och omständliga förberedelser använts som vedupplag för Kgl Slottet.
På 1820-talet hade byggverksamheten på Holmen blivit omfattande och därmed behovet
stort att kunna inkvartera hantverkare och timmermän. Kungen beslöt 1827 att avstå
från Slottsvedgården, som
nu kunde användas som tomt till en kasern. Tidigare av Fr. Blom upprättade ritningar
fullbordades 1830 av hans namne och senare efterträdare G.A.Blom och huset blev
färdigt under loppet av 1832. Genom utfyllningar och kajer har det fjärmats något
från vattnet. (Tillbaka) |
 Hantverkskasernen |
| Nedanför
Amiralitetshuset ligger fullriggaren ”af Chapman”. Byggd 1888 i England, döpt
till ”Dunboyne”. Köptes 1915 av göteborgsrederiet Transatlantic, bytte namn till
”G D Kennedy” och fick marinen som ny ägare 1923 med nya namnet ”af Chapman” efter
de kände svenska skeppsbyggaren på 1700-talet. Gjorde flera långresor som skolfartyg
fram till andra världskriget, då det tjänade som logementsfartyg. Räddades 1947
från upphuggning av Stockholms stadsmuseum och har sedan 1949 använts som STF:s
vandrarhem. Fartyget kommer att under 2006-2007 bli föremål för
enomfattande restaurering och måste då tillfälligt flyttas från
nuvarande förtöjningsplats. En beskrivning av fartyget och en fyllig
redogörelse för dess historia kan läsas under www.idrott.stockholm.se (Tillbaka) |
|
Kanslihusen
På bägge sidor om den grindförsedda ingången till varvet (strax söder om den gamla prästgården) finner vi kanslihusen. På platsen för Västra Kanslihuset uppfördes på 1720-talet en enkel träbyggnad som ett dagsverkskontor men också avsett som högvaktens corps de garde för officerarna (underbefälet hade sitt corps de garde vid Skeppsholms- och Kastellbroarna). Huset brann ned 1745 och ersattes med en stenbyggnad i två våningar nu inrymmande kontor för chefstjänstemännen på varvet. Huset var i bruk till ca 1860. Bakgrunden till Östra Kanslihuset är ett enkelt blockmakarhus i trä uppfört 1730. Det stod kvar till mitten av 1800-talet och användes tidvis som vakt- och förvaringsställe. Efter
ett flertal förslag av olika arkitekter (bl.a. med husen sammanbyggda) fastställdes
1861 Victor Ringheims ritningar. Husen stod klara 1864. Det östra huset, som
länge fick behålla sitt namn Vakthuset tilldelades varvschefen och hans kansli,
medan befälhavande amiralen flyttade in i det västra huset, som 1937 fick benämningen
Befälhavande amiralens ämbetshus. |
 Västra Kanslihuset |
 Östra Kanslihuset |
| När
Flottan 1716 ”återtog” Skeppsholmen genom etablerandet av Galäreskadern fick man
snart bekymmer med förvaring av den växande galärflottan, som hade förtöjts vid
det nyinrättade Galärvarvet på Djurgårdssidan. Amiralitetskommissariatet beslöt 1730 att de värdefulla galärerna skulle flyttas till viken mellan Skepps- och Kastellholmarna i avvaktan på att ett permanent skydd byggdes på Skeppsholmen. Åt Carl Hårleman (känd som Tessins efterträdare som slottsarkitekt) uppdrogs att rita två tegelhus för två galärer var. Byggplatsen fastställdes 1745 och bygget skulle ha kunnat igångsättas, men då upptäcktes att marken var täckt med ett ymnigt lager av träspån (beroende på att ett antal år tidigare en fregattstapel utförts där, ungefär på Stockholmsbriggens nuvarande stapelbädd!!). Detta krävde dyra grundförstärkningar. Ytterligare ritningsändringar och administrativa problem fördröjde byggstarten till 1751. Efter att grunden murats blev man tveksam om fastighetens ändamål och beslutade avbryta bygget. Efter en del dividerande beslöts att byggnaderna i stället skulle användas som inventariekammare och nya ritningar utarbetades av Westrell. Själva byggnaderna blev visserligen uppförda 1755, men först 1759 rapporterades de färdiginredda. Husen kallades då Galärinventariekamrarna, men fick i början av 1800-talet också officiellt namnet Fundamenten (sannolikt därför att grundmurarna under flera år stått obebyggda). På grund av Holmkyrkans brand 1822 inreddes segelsömmarsalen i Södra Fundamentet till gudstjänstlokal och fick tjäna som sådan tills den nya Skeppsholmskyrkan invigts 1842. En sista grundligare upprustning och lokaldisponering skedde 1878-79. Det Södra Fundamentet fick då i bottenvåningen tackel- och ringarekammare samt kontor för tackelskeppare och materialförvaltare. På övervåningen fanns segelsömmare- och skrädderiverkstäder samt bl.a. ekipage- och uppbördskontor. Det Norra Fundamentet fick fortsatt tjäna som stationens materialförråd. De båda fundamenten disponeras nu av Skeppsholmens Folkhögskola, som där bl.a. driver musik- och språkundervisning samt en tvåårig båtbyggarkurs. (Tillbaka) |
 Fundamentshusen |
| Det
var viktigt att få en lyftkran så snart som möjligt efter flytten
av varvet 1640 till Skeppsholmen. Sommaren 1647 byggdes en styckekran för
lastning och lossning av stycken, d.v.s. kanoner (jfr ordet "stycke"
i Åkers styckebruk, bestyckat fartyg). En lastagebrygga anlades i anslutning
till kranen. Efter ett sekel var kranen utsliten och en ny uppsattes 1751. Den var en s.k. trampkvarn med en lyftmekanism som bestod av två jättelika tramphjul, omkring vilkas respektive axlar ginans löpande part var omlindad. Tio man trampade runt i vardera hjulet och lär då ha kunnat lyfta 7,5 ton. Kranhuset var fast, byggt av trä och klädd med plåt medan maskineriet med tramphjulen och lyftarmen var rörligt, vilande på en ekpivå inne i huset. Kranen
brann dessvärre 1978 och reparerades först provisoriskt, men har 2003
genom Fasthetsverkets försorg totalrenoverats till ursprungligt skick Kranen
förklarades som byggnadsminne 1935. Den fungerar numera som samlingslokal
för Sällskapet Galärerna, en varvshistorisk förening, som
är medlem i Stockholms Sjögård. |
 Styckekranen |
| Den
östra kajen kallades förr Östra Bråbänken. En del av kajen var konstruerad och
utrustad för att kunna kränga större fartyg och ”tjärbråda” dem i bottnen. Namnet
ändrades på 1800-talet till ”Brobänken”, som kajen fortfarande kallas. På det
ganska stora område från Styckekranen till platsen där Fundamenthusen sedermera
byggdes fanns tidigare en styckegård, en tyggård och mindre trähus för magasinering
av ankartåg, kulor och diverse slitagepersedlar. I mitten av 1700-talet uppfördes
där två träbodar för garagering av espingar (läktare, lastbåtar). Dessa skjul
höll bara i fyra decennier, varefter de ersattes med en rad på 14 skjul för 28
kanonslupar. Även dessa blev med tiden skröpliga och ersattes 1841 av ett stort
slupskjul i trä, ritat av Fredrik Blom. Skjulet blev med tiden för stort för de
allt färre kanonbåtarna och kom från 1865 också att användas som materialbod,
årbod, slöjdbod m.m. De är nu borta, men dessförinnan uppfördes intill skjulet
1940 den s.k. Kanonverkstan i två våningar. Mellan denna och Fundamentshusen byggs
sedan 1997 Stockholmsbriggen på exakt den bädd som lär ha använts för Stora Kronan
330 år tidigare. Den stora platsen nedanför Moderna Museet är numera helt avröjd
och användes som parkering och temporärt även för musik- och andra evenemang. (Tillbaka) |
 Del av Östra Brobänken |
| Samtidigt
som repslagarbanan byggdes på 1650-talet uppfördes ett torkhus vid vattnet på
den nordöstra delen av holmen. Torkningen utgjorde ett viktigt moment i tågvikestillverkningen.
Efter slagningen måste repen torkas, sedan tjäras och åter torkas. Även före slagningen
torkades linet, då sådant användes. Huset kom att kallas Torkebadstugan eller
Tiärubadstugan eller bara Badstugan. Det användes också en tid efter flytten 1680,
men förlorade givetvis helt sin funktion då Repslagarbanan ödelades vid slottsbranden
1697. Då Flottan återkom till Holmen 1716 gjordes badstugan om till ”tackel- och
fenderverkstad” och bytte namn till Nagelboden. Flera olika användningsområden
diskuterades under 1700-talets första hälft, bl.a. som sädesmagasin. 1748 gjordes
omfattande reparationer och påbyggnad av en våning, allt efter ritningar av Carl
Hårleman. Huset avdelades nu för att förvara upptackling och klargöringspersedlar
för Stockholmseskaderns råseglare (galärflottans persedlar hystes i Fundamenten)
och fick från denna tid heta Råseglarhuset. Huset skulle undergå ytterligare en
modernisering under 1800-talet. Efter ritningar av Fredrik Bloms namne och efterträdare
G.A.Blom fick byggnaden 1854 sitt nuvarande renodlade strikta utseende. I huset
finner man nu segelloft, färghandel, tågvirkesverkstad (Pille Repmakare) och båtprylbod. (Tillbaka) |
 Råseglarhuset |
KASTELLHOLMEN
Kastellholmen har sitt namn från och med 1720-talet. Dessförinnan
kallade man holmen för bl.a. Notholmen, Lilla Beckholmen, Skansholmen.
Mastkranen
| Genom Amiralitets försorg uppfördes sannolikt 1669 en väldig mastkran på holmens östra bergsluttning (möjligen hade där funnits en mindre kran redan ca 1660). När Flottan flyttade till Karlskrona klädde man av kranen block, metallskivor, ginor etc och tog med sig till Karlskrona, men 1717 hade den återställts i fullgott skick. Kranen drevs med "gångvinden", d.v.s. ett spel med tramphjul, inrymt i ett bredvidliggande träskjul. Från 1725 kunde kranen också användas av privatpersoner. Kranen blev överflödig 1875, då en ny kran uppförts på galärvarvet, och revs 1881 efter mer än 200 års trogen tjänst. |  |
| (Tillbaka) | Mastkranen |
Dambadhus
En förslagen fabrikör C:G.Mineur ansökte 1848 och fick tillstånd att förlägga ett flytande mindre "fruntimmerbadhus" på norra stranden av holmen invid bron. Efter endast några år uppträdde emellertid en kraftfull konkurrent i demoiselle Nancy Edberg, som tack vare goda förbindelser med hovet trots avstyrkan från holmamiralen lyckades få tillstånd arr inrätta en större likadan anläggning, som snart konkurrerade ut Mineur.
På
grund bl.a. av sanitära skäl flyttades den ståtliga anläggningen,
som omfattade två större och tio små bassänger, 1867 till
norra stranden av Skeppsholmen intill bron, där den med årligen återkommande
festliga och av herrarna uppskattade evenemang med simuppvisningar av de väl
påklädda damerna fick vara kvar ett stycke in på 1900-talet innan
badhuset raserades sedan myndigheterna förklarat vattnet hälsovådligt.
Den till badhuspaviljongen hörande serveringen var dock i bruk ännu
in på 1930-talet.
(Tillbaka)
| Något osäkert när första bron tillkom. Sannolikt byggdes den ungefär samtidigt med den första skeppsholmbron, d.v.s. 1645-47. Den var av trä och mycket längre än nu och sträckte sig från Skeppsholmens SW udde till något söder om nuvarande brofäste på Kastellholmen. Några år därefter, senast omkring 1670, tillkom en ny pålad träbro med ungefär samma sträckning som den nuvarande bron. Mellan dessa broar bildades en liten hamn, som man fick tillträde till genom vindbryggor på de bägge broarna. När Flottan återtagit Skeppsholmen började man på 1720-talet ordna denna lilla hamn för galärerna. 1733 hade man delvis ersatt den gamla västra bron med dykdalber, pålning och bomstängsel. Hamnen var dock otillräcklig för galärflottan och en annan hamn byggdes på norra stranden av Skeppsholmen mellan Holmbron och nuvarande Råseglarhuset. Den östra kastellholmsbron flyttades något mer åt öster och rödmålades. Denna disponering behölls århundradet ut. Nu hade galärhamnen förlorat sin betydelse (varvsrörelsen hade helt flyttats till Östra brobänken och Galärvarvet). En ny bro lades 1818 över en sjunken pråm och ett annat vrak. Den varade till 1880, då den ersattes med nuvarande järnbro. En sista ombyggnad skedde 1936. |
Nuvarande Kastellholmsbron |
| (Tillbaka) |
Sedan 1665 - och kanske tidigare - har den tretungade örlogsflaggan vajat på holmen. Först gällde att flaggan skulle "flyga både nätter och dagar" från 2 maj till mitten av augusti och salutera passerande fartyg. Numera anges genom hissning resp. halning av denna flagga när flaggorna skall hissas och halas på de fartyg, som ligger på Strömmen. När man av kostnadsskäl försökte avveckla traditionen på 1970-talet blev det stort rabalder och ceremonin måste återupptas. Från början fanns bara en flaggstång och en liten vaktstuga (som dock kallades corps de garde). Omkring 1670 hade man uppfört ett åttkantigt kastell i trä med kanongluggar, men redan efter ett decennium fylldes gluggarna igen och sju kraftiga kanoner placerades på berget nedanför. Kastellet förlorade i betydelse när Flottan flyttade men återfick ett visst värde, åtminstone som symbol, när galäreskadern upprättades 1715 och kallades därefter även "Södra rundeln". Vid mitten av 1700-talet ersattes det lilla träkastellet av en byggnad i sten, som också rymde vaktbostaden. Dessutom utökades "styckeparken" och försågs med ett salutbatteri. En omfattande reparation och ombyggnad skedde 1782 för att man inte bara på ett värdigare sätt skulle kunna salutera passerande fartyg utan också "öva exercis uti kanoners serverande". Kastellet hade också under lång tid använts som krutkällare och på 1800-talet hade man där inrättat ett laboratorium för tillverkning av krutkarduser och patroner, vilket visade sig olyckligt när byggnaden i juni 1845 sprang i luften (utan personskador). Ganska omgående planerades en ny byggnad som i de första diskussionerna skulle rymma ett kraftigt försvarsbatteri och flertalet kalkyler gjordes för att beräkna bestyckningens kaliber och liknande problem. Den slutliga arkitektoniska utformningen gjordes av den vid denna tid alltid närvarande Fredrik Blom. Kastellet blev inget försvarsfäste utan användes från begynnelsen som kasern för en båtsmansstyrka, men befanns olämplig för detta och gjordes om till lika olämpliga bostäder samt stod tomt under stor del av 1900-talet. Numera har vissa föreningar sina kanslilokaler i bottenvåningen. Tornrummen hyres ut för fester med mindre sällskap. Administreras av Sjöofficerssällskapet. |
Kastellet |
| (Tillbaka) |
För att tillfredsställa Flottstationens behov av sjukhus för båtsmännen byggdes 1737 ett envåningshus i tegel omedelbart till höger om landfästet för den gamla västra Kastellholmsbron. Huset fick två sjuksalar men också mönstringsrum, bostad för inspektor och en badstuga (den första badinrättningen för personalen på örlogsstationen!). Fastigheten kom att förbättras i flera omgångar under 1700-talet och 1789 gjordes t.o.m. en påbyggnad med en våning, där en särskild avdelning inrättades för veneriskt sjuka. Sommaren 1828 var emellertid sjukligheten på stationen särskilt stor. Sjukhuset räckte inte utan sjuklingarna måste härbärgeras temporärt först i tält men påföljande år i en enkel provisorisk byggnad som uppfördes strax söder om sjukhuset, det s.k. "sommarsjukhuset". Detta kom väl till pass när Stockholm 1834 drabbades av en koleraepedemi, som emellertid blev kortvarig. Sedan K.Majt 1840 fastslagit att några allmänna sjukanstalter inte längre var erforderliga på Kastellholmen fick sommarsjukhuset visserligen en tid tjäna som reserv åt Serafimerlasarettet för vård av rödsotspatienter, men i övrigt - liksom det gamla sjukhuset - övergå till att bli boställe för Skeppsgossekåren. De bägge byggnaderna och särskilt sommarsjukhuset var dock mindre lämpliga även för detta ändamål. Efter refusering av flera nybyggnadsförslag beslöts i slutet av 1850-talet att flytta byggnaderna på den just indragna karantänsplatsen på Djurhamn till Kastellholmen. Djuröbyggnaden uppfördes på sommarsjukhusets tomt. Det gamla sjukhuset fick tills vidare stå kvar som Skeppsgossekasern. Meningen var ursprungligen att Djuröbyggnaden skulle användas som sjukhus, men i stället flyttade olika befattningshavare på stationen in i huset och 1867 beslöts att huset skulle inrättas till bostäder för underofficerare. Skeppsgossekasernen ritades om till en trivial länga med 67 arbetarbostäder och kallades Hantverksbostället. |
Bostället |
| (Tillbaka) |
Flaggkonstapelbostället
(Blåsut)
| Strax ovanför den s.k. embarkeringsbryggan på Kastellholmens södra strand uppfördes på 1770-talet en anspråkslös stenbyggnad för flaggkonstapeln och en vaktmästare. Byggnaden förstorades och ändrades något 1880 efter ritningar av Victor Ringheim till sitt nuvarande ganska trista utseende. I trädgården till flaggkonstapelbostället hade från 1854 inrättats ett idylliskt och populärt utvärdshus med flera små till lusthus förvandlade kajutor, från salsslupar. Stället kallades Blåsut och hade tidigare närmast haft prägeln av en tämligen obskyr sjömanskrog. På 1870-talet fick Sjöofficerssällskapet tillstånd att sköta krognäringen och då följde på nytt en period när stället inte hade det bästa ryktet. På 1880-talet blev det emellertid ny regim och en 20-årig guldålder inleddes. Men när Blåsut i början av 1900-talet miste sina spriträttigheter och degraderades till kaffeservering förlorades också populariteten och 1919 slog man igen för gott. |  |
| (Tillbaka) | Blåsut |
| På Kastellholmens sydöstra strand projekterade den tidigare ofta nämnde Fredrik Blom 1852 ett stenkolsmagasin för Flottans station i Stockholm. Det var naturligtvis Flottans gradvisa övergång från segel till ångmaskindrivna fartyg som skapade behovet av ett stort och välplacerat kollager. Kolskjulet uppfördes under åren 1852 - 1859 och byggdes ut redan efter två år på ritningar av Victor Ringheim. Under och efter andra världskriget användes skjulen som proviant- och persedelförråd. Ett av tänkta användningar i framtiden är tackelkammare, segelloft, förråd och klubbrum m.m.för stockholmsbriggen Tre Kronor, som också skulle kunna få förtöjningsplats vid kajen utanför skjulen. |  |
| (Tillbaka) | Kolskjulet |
På i stort sett samma plats på Kastellholmen, som badinrättningen låg, finns en rehnborgsliknande paviljong, ritad av A.E. Melander. Den uppfördes 1883 åt Oscar II som "omklädningsrum" vid dennes skridskofärder på Nybroviken och för att "bereda icke åkande damer tillfälle att åse åkningen utan arr utsättas för kylan från isen". Paviljongen byggdes i tidens romantiserade stil med stora fönster och inredd med enbart stora sällskapsrum. Den fungerade också som klubblokal för den kungliga skridskoklubben, som bildats flera år tidigare och dittills fått hålla till i provisoriska tält på det gamla badhusområdet. Det plötsligen påkomna modet med skridskoåkning kom sig av att Kejsar Napoleon 1861 till parisarnas förvåning hade börjat åka skridskor på Boulogneskogens isar åtföljd av kejsarinnan framförd på en sparkstötting. Huset, som kallades "Skridskopaviljongen", fick även från 1885 sommartid användas av segelsällskapet KSSS, som faktiskt förtöjt sida båtar vid ön alltsedan 1850-talet. KSSS hade bildats 1830 och fått epitetet "Kungliga" först 1878. Klubben hade ända från början stark anknytning till Flottan, alltid med höga marinofficerare i styrelsen. Skridskointresset svalnade mot slutet av seklet och 1901 upplöstes Kungl. Skridskoklubben. KSSS blev ensam herre på täppan och kunde göra Kastellholmsviken till sin klubbhamn, men 1919 återtog staten huset för att disponeras av Flottans Musikkår som musikpaviljong fram till 1971, varefter den använts av olika föreningar och klubbar. Byggnaden som byggnadsminnesförklarades 1993 renoveras för närvarande av Statens Fastighetsverk för att återställas i ursprungsskick. Framtida användning oklar. |
Oscar II:s Skridskopaviljong |
| (Tillbaka) |
