Tillbaka till Sjögårdens område
Klicka på namnet med svart färg på den byggnad du vill ha information om.

Stockholms Sjögård
Maritim kultur

Varvsön Beckholmen, nya Djurgårdsvarvet och Rosenvik

VARVSÖN BECKHOLMEN

Becksjuderi och tjärhov

På Beckholmen, som dittills kallats Biskopsholmen inrättades 1633 ett privat becksjuderi, där man kokade tjära till beck, en åtråvärd vara i det varvstäta Stockholm och en viktig svensk exportvara. 

I mitten av 1600-talet donerade drottning Kristina ön, som ägdes av Kronan, till staden. Ungefär samtidigt upphörde sjuderiverksamheten på grund av att det nybildade Norrländska Tjärhandelskompaniet fått monopol på tjärhandeln.  I stället uppfördes lagerlokaler på ön och verksamheten övergick till tjärvräkning (d.v.s. kvalitetssortering av tjäran) och lagring, som förstärktes genom att det s.k. Tjärhovet 1686 flyttades dit från Tegelviken på Södermalm för att där bereda plats för anläggandet av Stora Varvet eller Södra Varvet, som det också kallades. 

Tjärproduktionen var inte bara ett viktigt näringsfång för de norrländska kustborna, framför allt på finska sidan, utan även en av de största och viktigaste exportvarorna för Sverige på den tiden (i utländska sjöfartsskildringar från 1700-talet finner man inte sällan ”Stockholm tar” nämnt).

På Beckholmen finns en omfattande flora av vanliga och rara växter, många av dem är unika och har kommit till Beckholmen via den barlast som fartygen förde med sig. >>läs mer

Tjärmästarbostället

På norra sidan (vid nuvarande brofäste) uppfördes 1690 ett tvåvåningshus som boställe åt tjärinspektören samt flera mindre stugor för tillsyningsmännen. Tjärhovsskrivaren hade som tillskott till den knappa lönen tillstånd till skänkeri av svenskt öl och brännvin.

När Tjärhandelskompaniets monopol upphört övertogs verksamheten 1717 av det året innan av bröderna Abraham och Carlos Grill samt Johan Petersen bildade handelshuset, som under Abrahams son Claes Grill skulle bli det främsta i Stockholm under 1700-talet med stora intressen i varvs- och rederiverksamhet, bl.a. Ostindiska Kompaniet och varvet Terra Nova (se under ”Strandvägen”).

Beckholmen drabbades 1723 av en ödeläggande eldsvåda.  Grillska företaget fick efter branden tillstånd att återuppföra byggnaderna.  Genom en administrativ fadäs kom därefter den juridiska formen för upplåtelse av marken att ändras från arrende till tomträtt, vilket innebar att staden måste lösa ut ägarna när man 1918 behövde disponera marken. Under sista årtiondet av 1700-talet började Grillska huset sälja av Tjärhovet , som under första hälften av 1800-talet passerade genom olika privata händer.
(tillbaka)

Beckholmen blir varvsö

Tjärverksamheten lär i praktiken ha upphört då Sverige 1809 förlorade Finland, varifrån merparten av tjäran hämtades. I mitten av 1800-talet växte behovet av reparationsvarv, främst för den växande ångbåtsflottan och 1848 övertog Grosshandlarsocieteten och Skeppsrederierna i Stockholm området och en ny era som varvsö begynte.

Östra och västra dockorna

Två dockor, 75 resp. 45 meter långa (de s.k. östra och västra dockorna) sprängdes in i klippan och ett ångdrivet pumpverk (som får elektricitet först på 1920-talet) uppfördes. Projektledare var den kände järnvägs-, kanal- och slussbyggaren Nils Ericson.

Beckholmsbron byggs ungefär samtidigt (1849) som ett provisorium. En ny bro byggs först 1992, också den i trä, efter att Gatukontoret fått avslag på att bygga en i betong.

(tillbaka)

Stenvillan

Dockmästaren fick så småningom sin bostad på berget ovanför i den s.k. Stenvillan, ritad av Axel Kumlien och uppförd 1871-72.  Dockorna fick nya portar av järn 1874 och förlängdes i två omgångar på 1870- och 1890-talen till 102 resp.99 meter. En ny brand 1873 förstörde flera byggnader och ledde till att man 1893 byggde till det gamla tjärinspektörshuset och uppförde ett nytt bostadshus för arbetarna.

(tillbaka)

GV-dockan

Stockholms stad förvärvade Beckholmen av Grosshandlarsocieteten 1918 och sålde området vidare samma år till Kungl. Marinförvaltningen, som under åren 1923-25 lät bygga en stor docka för marinens kryssare och pansarskepp. Dockan invigdes av Kung Gustav V och kallas  GV-dockan. Den blir 152 meter lång och 24 meter bred (förlängs 20 år senare till 197 meter).

Dockorna hyrdes ut till Finnboda Varf fram till mitten av 80-talet (varvet gick i konkurs 1991). Ett nybildat GV Varv AB startar 1992 verksamhet i GV-dockan.  Så är det åter full varvsverksamhet på ön.

Skärgårdsbåten måste lämna sitt ansvar för östra dockan 1998, då det övertas av GV Varv AB.  Kungl. Djurgårdens Förvaltning övertar förvaltningsansvaret för ön 1986 och påföljande år bildas Föreningen Skeppsholmens Skeppsdockor bestående av Stiftelsen Skärgårdsbåten och Sveriges Segelfartygsförening. Skärgårdsbåten tar ansvaret för den östra dockan och Segelfartygsföreningen för den västra.
(tillbaka)

Stöttboden

Stöttboden byggdes 1851. I dag är den iordningsställd till samlingslokal för Beckholmens Dockförening i en genuint rustik miljö med mycket atmosfär. Den inrymmer kafélokal liksom segelmakeri och verkstäder.

De spektakulära giraff-kranarna (målade efter Tor Svaes idé) flyttades från Hammarbykajen till Beckholmen 1988.

Beckholmen ligger sedan 1995 inom det lagstadgade området för Nationalstadsparken och flertalet byggnader på området är klassade som byggnadsminnen eller med stort kulturhistoriskt värde.

(tillbaka)

NYA DJURGÅRDSVARVET

Historik

Den lilla strandremsa i kvarteret Grönland (omedelbart väster om Beckholmsbron), som ingår i Sjögårdens område under namnet Nya Djurgårdsvarvet, kan sägas utgöra en ringa kvarleva av det en gång stora och mäktiga intilliggande Djurgårdsvarvet. Detta har en intressant historia och försvarar en framskjuten plats i Stockholms maritima kulturarv. Vi har därför tagit med några rader om varvet även om det legat perifert till Sjögårdens område. Ursprunget är det på 1600-talet etablerade ganska anspråkslösa Båtsmansvarvet, som också kom att kallas Djurgårdsvarvet.


Beckholmssundet med nya Djurgårdsvarvet till vänster

År 1712 skapade Johan Lampa (välbeställd ålderman i bryggarskrået) en ny varvsrörelse på området. Verksamheten syntes genom åren inte ha varit särskilt lysande och 1736 överlät han området till den från Stettin inflyttade köpmannen Efraim Lothsack.

Under den korta tiden på 7 år som Lothsack ledde varvet blomstrade rörelsen och där byggdes ett flertal stora skepp, främst militära fregatter. Dessutom upprättades en stadsplan för Djurgårdsstaden, som växte upp intill varvet och befolkades av främst arbetare från de kringliggande varven och från Beckholmen.

Efter Lothsacks död 1743 fortsattes verksamheten ett par decennier av hans änka Juliana Brandel, som gifte om sig med rådmannen, sedermera borgmästaren i Stockholm, Gustav Kierman. Denne kunde genom sina politiska förbindelse skaffa varvet betydande beställningar från såväl Krigskollegiet som handelsrederier.

Efter makarna Juliana och Gustav Kiermans död köptes varvet 1767 av ett konsortium med ett antal intressenter, bl.a. handelssläkterna Grill, Petersen (båda betydande delägare i det svenska Ostindindiska Kompaniet) och Wahrendorff (ägare till Åkers styckebruk) samt framför allt den legendariske skeppsbyggmästaren Fredrik af Chapman, som blev varvets ledare en tid och efterträddes av sin bror Wilhelm när Fredrik fick överta chefskapet för Karlskronavarvet..

På varvet byggdes framför allt ett antal krigsfartyg inför Gustaf III:s Rysslandsäventyr. Men mest bemärkt är kanske Chapman-ritade kungajakten skonerten Amphion (byggd 1778). Jakten fick leva över hundra år (höggs upp 1884). Dess kajuta finns bevarad och kan beses på Sjöhistoriska museet. Den ursprungliga kungaslupen Vasaorden, även den ritad av Chapman, byggdes där 1774. Den förstördes av brand 1921 och repliken, som byggdes till invigningen av Stockholms Stadshus 1923, användes fortfarande vid officiella ceremonier och förvaras i Båthall 1 på Galärvarvet.

Under 1800-talets första decennier kunde så småningom grosshandlaren John Burgman förvärva aktiemajoriteten i varvsbolaget och på 1820-talet blev han och hans kompanjon och måg grosshandlaren Adolf Fredholm - efter att ha löst ut övriga aktieägare - ensamma ägare till bolaget. Verksamheten utökades och under de närmaste decennierna byggdes där ett stort antal skepp, briggar, skonare, galeaser och slupar.

John Burgman, som gjort stora insatser för Djurgårdsstaden och bl.a. bekostat uppförandet 1828 av den söta Djurgårdskyrkan, dör 1833 och varvet drives vidare av Fredholm. Efter 1850-talet minskas verksamheten dock alltmer då området blir för litet för de allt större fartygen och efter Fredholms död 1862 läggs varvet ned och arvingarna säljer tomten till Stockholms stad.

Området användes därefter en tid av staden bl.a. till att väga upp exportjärngods på den s.k. Järnvågen, som flyttats från Skeppsbron i Gamla Stan. Efter en brand 1873 degraderas området ytterligare och blir upplagsplats för vissa varor, bl.a. sill, samt får öknamnet "Sillhovet".

Södra Djurgården, som från början hette Walmunzö och senare olika förvrängningar av namnet, varav det vanligaste var Waldemarsön, har genom tiderna haft olika funktioner, från beteshagar och visst jordbruk under medeltid till kunglig jaktmark under stormaktstiden och förlustelse- och nöjespark under 1700 och 1800-talen. Lejonslätten (där Biologiska museet nu utgör centrum) minner om den tid då man i den s.k. Lejonkuhlan förvarade levande lejon, ursprungligen hemtagna av Drottning Kristina som krigsbyte från Prag vid mitten av 1600-talet. Lejongården fanns kvar ända till 1792 (se även under Galärvarvet).

Det stora området norr om Djurgårdsvarvet, den s.k. Djurgårdsslätten kom under senare delen av 1700-talet att bli centrum för det backanaliska och pastorala nöjesliv som Bellman skildrat främst i Fredmans Epistlar. Där fanns gott om utskänkningsställen och ett av dem, Gröna Lund, nämner Bellman på flera ställen i sin diktning. Det finns inga belägg för att en krog med det namnet verkligen existerat annat än i Bellmans fantasi, men namnet som åsyftar en intilliggande trädgårdstomt har knutits till det 1700-talshus som låg i norra delen av varvsområdet utmed Långa Gatan. Huset kallas även Bellmanshuset och har ganska nyligen genomgått en grundlig restaurering. Ett gott bevis för att Bellman vistats på varvsområdet utgör den väggmålning (en allegori över de olika elementen), som fanns i varvschefens bostad, det s.k. Apotekshuset, där alltså Chapman - och kanske också dennes företrädare baron Duwall, som var nära vän till Bellman - bott. Målningen, som mycket uppenbart måste ha inspirerat Bellman till inledningsmonologen i Epistel 22 ("Till de Nybyggare på Gröna Lund") finns fortfarande till beskådande i huset (som nu är tivoliledningens kontor).

Åter till varvsområdet som blivit "sillhov". Den från Berlin inflyttade snickaren Jacob Schultheis fick 1883 arrendera den nu mycket nedgångna ödetomten för att där bygga en karusell och förlustelseanläggning, Gröna Lunds Tivoli. Han flyttade senare själv in i Bellmanshuset, som han iordningställde inför Stockholmsutställningen 1897 och bodde där till sin död 1916. Ledningen för tivolit övergick till hans svenskfödda hustrus släkt. Mest kända tivolidirektörer under senare hälften av 1900-talet var ingifta John Lindgren och hans son med samma namn. John sr var för övrigt son till ägaren av konkurrenten Nöjesfältet, som etablerats 1920 på andra sidan Allmänna Gränd och som upphörde på 1940-talet då John
övertog ledningen av Gröna Lunds Tivoli.

Nya Djurgårdsvarvet

På området öster om det gamla Djurgårdsvarvet låg vid mitten av 1800-talet en tomt, benämnd kv. Grönlandet. På denna fanns en herrgård med flyglar och bryggor samt en stor park och en trädgård.

Samma år som Djurgårdsvarvet las ned (1863) bildades Stockholms Ångslupsaktiebolag (SÅA). En viss kontinuitet från Djurgårdsvarvet innebar det väl när Adolf Fredholms äldste son, Ludvig fanns bland bolagets stiftare. Några år efter bildandet tog bolaget området Grönland i besittning som uppläggningsplats och reparationsvarv för sina djurgårdsfärjor och skärgårdsbåtar, Vid mitten av 1900-talet förekom även viss nybyggnad av fartyg, t.ex. livräddningskryssare. Verksamheten drevs av tre generationer Dahlström fram till 1966. I oktober 1970 förvärvade landstinget aktierna i AB Djurgårdsvarvet.

Därefter har området i stort sett "legat i träda". Området förvärvade mot slutet av 1900-talet av byggföretaget JM med avsikt att bebygga det med bostadshus. Sedan Stadfullmäktige i Stockholm avstyrkt bostadbygge på området planerar Djurgårdsförvaltningen att inrätta ett mindre varv för reparation och underhåll huvudsakligen av veteranbåtar samt ett gemensamt informationscentrum för Sjögårdens områden på Djurgårdssidan.

Hamntrafiken i Stockholm

Denna trafik har anor ända från 1700-talet då roddarmadammer ombesörjde transporter mellan stadens olika delar. Roddbåtarna låg stationerade vid roddartrappor. Några reguljära linjer fanns inte från början utan passagerarna fick själva bestämma vart de ville bli skjutsade. 1786 inrättades den första "roddarlinjen" mellan Skeppsbron och Blasieholmen. Roddarmadammerna - kända för sin rappa och elaka tunga - ersattes efter hand av populära dalkullor som rodde eller vevade sina sk. kullbåtar, som försvann först på 1850-talet då de ersattes av vevslupar och ångdrivna paketbåtar.

Det första ångslupsbolaget bildades 1853 och öppnade trafik mellan Riddarhusgränd och Röda bodarna (nuvarande Tegelbacken). Det tio år senare bildade SÅA kom mot slutet av seklet att dominera hamntrafiken med sin flotta av 54 ångslupar och ångfärjor med trafik på ett 20-tal linjer. Redan vid sekelskiftet började dock landtransporterna att konkurrera med sjötrafiken och färjornas antal minskade. Efter landstingets förvärv 1970 av Djurgårdsvarvet övertog Waxholmsbolaget SÅAs hamntrafikrörelse på linjerna Slussen - Allmänna gränd och Nybroplan - Allmänna gränd med sex djurgårdsfärjor. På senare år har Strömma Kanalbolag kommit in med kompletterande trafik inom området. Sjögårdens förhoppning är att vi skall se en utökad lokal färjetrafik på Stockholms vatten i framtiden.
(tillbaka)

ROSENVIK

Området har inte samma flerhundraåriga maritima tradition som större delen av övriga Sjögården, men de funktioner som nu finns där har ändock motiverat dess införlivande i vårt intresseområde.

Rosenvik utgör del av det stora område med juridiska beteckningen Alberget, som sträcker sig utmed vattnet från Beckholmssundet till Ryssviken. Alberget var under 1700-talet bebyggt med mindre gårdar och närmast Djurgårdsstaden fann även ett stärkelsebruk. Under 1800-talet blev detta område populärt hos besuttet folk och ett flertal större villor växte upp som kontrast till den påvrare bebyggelsen med huvudsakligen arbetarbostäder i Djurgårdsstaden. Livmedikus Magnus af Pontin hette mannen som 1828 lät uppföra den stora gula villan Stora Rosenvik, som gett namn åt området.

Om man fortsätter gränden (med af Pontins namn) ner mot vattnet kommer man till en inhägnad tomt med ett stort förrådshus och några administrationsbyggnader. Dessa vackra byggnader (påminnande om Bloms 1800-talshus på Skeppsholmen) uppfördes mot slutet av första världskriget (färdiga först 1921) som förråd och verkstäder åt Lotsverket, som blivit trångbott i sina tidigare lokaler på Skeppsholmen. Genom en omorganisation 1956 sammanfördes de statliga sjörelaterade funktionerna - lotsverk, sjökarteverk, hamnfunktioner, fartygsinspektion m.m. - till en myndighet, Sjöfartsstyrelsen (som 1969 bytte namn till Sjöfartsverket). Byggnaderna på Rosenvik användes fortfarande som verkstad för reparation, underhåll och iordningställande av fyrmaterial, bojar, sjömärken och annat farledsmaterial, som ligger under lotsarnas ansvar. Fartygen Baltica och Fyrbyggaren har sin permanenta kajplats här. I en kontorsbyggnad har Sjöfartsverket sin stockholmsfilial med bl.a kontor för chefen för Stockholms sjötrafikområde och för Sjöfartsinspektionens stockholmsavdelning. I en annan byggnad finns Svenska Båtunionens kansli. Här finns också den Trafikinformations-central, VTS Stockholm, till vilken alla till Stockholm in- och utpasserande fartyg måste anmäla sig vid vissa positioner i de trånga farlederna.

Det finns en annan anledning att beröra Alberget-området. Något österut från Rosenvik ligger nämligen tomten Alberget 4B, som 1882 köptes av Abraham Rydbergs stiftelse. Den mycket förmögne köpmannen Abraham Rydberg, som levde mellan 1780 - 1845, hade i sitt testamente ställt medel till förfogande för detta (liksom till det berömda Hotel Rydberg som låg vid nuvarande Gustaf Adolfs torg). Stiftelsen hade också i enlighet med testamentets villkor köpt ett flertal fartyg som ända fram till andra världskriget tjänstgjorde som skolfartyg för handelsflottan. På tomten Alberget 4B drev Rydbergsstiftelsen sin sjömansskola under nära 50 år och ett par låga längor uppfördes som flyglar till huvudbyggnaden. I en av dessa har ett rum inrättats till minne av Abraham Rydberg och på väggen utanför sitter en galjonsfigur. Sällskapet Rydbergsgastarna (medlemmar i Sjögården) träffas årligen i dessa lokaler och i parken utanför. Sällskapet har som minne från seglationstiden skänkt ett originalankare från museifartyget Viking i Göteborg. Ankaret finns i trädgården. Stiftelsen sålde tomten 1929 och den har därefter gått genom flera privata ägarhänder, som dock alla pietetsfullt underhållit de rydbergska minnesmärkena.
(tillbaka)


 

Denna sida är undersida till www.sjogard.se

Uppgraderad 2006-04-10